Johan Strandberg i North Carolina.
"PFAS-frågan har andra proportioner i USA"
I USA är PFAS-koncentrationerna mycket högre i vatten och luft, än vad det är i Sverige. Även drivkrafterna för åtgärder skiljer sig åt, där det i USA är vanligare med stämningsansökningar och skadestånd. IVL:s forskare Johan Strandberg åker till USA för att prata om PFAS i rökgaser men slås framförallt av hur den politiska osäkerheten nu präglar miljöforskningen.
I ett forskningsprojekt där amerikanska miljöskyddsmyndigheten (United States Environmental Protection Agency, US EPA) och svenska Naturvårdsverket utgör referensgrupp testar IVL Svenska Miljöinstitutet tillsammans med tre energi- och avfallsbolag nya metoder för att mäta det miljöfarliga ämnet PFAS i rökgaser.
Skillnaderna mellan Sverige och USA handlar inte bara om halter i miljön eller tekniska metoder för att hantera PFAS. Det handlar också om synen på ansvar, drivkrafter bakom åtgärder och om hur snabbt politiska beslut kan påverka forskningens villkor.
Johan Strandberg som leder projektet deltog i förra veckan på konferensen The Science of PFAS. Här berättar han om sina intryck:
"När jag åkte till USA för att presentera våra forskningsresultat om PFAS i rökgaser var jag förberedd på att möta skillnader mellan våra länder. Men det jag mötte under konferensen blev ändå överraskande. Skillnaderna mellan Sverige och USA handlar inte bara om halter i miljön eller tekniska metoder för att hantera PFAS. Det handlar också om synen på ansvar, drivkrafter bakom åtgärder och om hur snabbt politiska beslut kan påverka forskningens villkor.
Det var den amerikanska motsvarigheten till Naturvårdsverket, US EPA, som bett mig presentera våra forskningresultat på konferensen, vilket kändes väldigt kul och hedrande. I USA har man använt två av de tre metoder vi använt vid flera avfallsförbränningsanläggningar. Resultaten därifrån är inte, och kommer sannolikt inte att bli, publicerade. Det betydde att det här var första gången publiken fick se resultat för mätningar av PFAS i rökgaser och intresset var därför stort.
Under konferensen blev det tydligt att PFAS-frågan har betydligt större dimensioner i USA än vad vi sett i Sverige. Bland annat visades resultat från mätningar av nederbörd i Klippiga bergen. Där uppgick koncentrationerna av PFAS till mer än 25 ng/l, vilket lite grovt räknat är fyra gånger det kommande gränsvärdet för dricksvatten i Sverige. På en plats upptäcktes PFAS i grundvatten som inte gick att spåra till något utsläpp. Det visade sig handla om atmosfärisk deposition, att damm och nederbörd som faller till marken är så förorenat att det sedan förorenar grundvattnet. Det här exemplet kom från en stat där det finns tillverkning av fluorpolymerer och källan var den anläggningen.
Klart var också att drivkrafterna i USA skiljer sig från Sverige. Genom stämningsansökningar från företag gentemot delstaten, eller från intressegrupper gentemot företag, har domstolarna en viktig roll att spela när det kommer till hur miljölagstiftning tillämpas. En effekt av detta är att tillämpningen kan bli retroaktiv och att företag får betala skadestånd i efterhand. Ett företag som jag pratade med under konferensen, som tillverkar behandlingsanläggningar, berättade att kunder som inte har PFAS-föroreningar kan installera vattenrening så att ingen i efterhand kan hävda att man haft föroreningar. Det har skapat en marknad för företag som tillverkar renings- eller destruktionstekniker.
Tilliten till att drickvattenproducenter klarar av att hantera PFAS var också låg. Under en föreläsning frågade presentatören hur många i publiken som installerat egna system för att rena dricksvattnet hemma – omkring en fjärdedel av deltagarna räckte upp handen.
Skillnaderna mellan Sverige och USA är alltså stora, både när det gäller problemets omfattning och hur man valt att angripa det. Samtidigt finns viktiga lärdomar att dra. Sverige bör kunna dra nytta av det stora utbud av behandlingstekniker och den innovativa bransch för rening och destruktion av PFAS som växt fram i USA.
Men diskussionerna i kaffepauserna handlade inte bara om PFAS. Oron var stor och frågorna många kring det nyinrättade departementet DOGE (Departement of Governement Efficiency) och dess potentiella hantering av US EPA. Den amerikanska motsvarigheten till svenska Naturvårdsverket har dels en regulatorisk funktion, dels bedriver de egen forskning. När DOGE nu fått upp ögonen för US EPA är situationen präglad av osäkerhet. Jag fick höra att det kommer tas beslut om hur US EPA ska leva vidare i mitten av april. Det sägs att myndigheten riskerar att få budgetneddragningar på upp till 60 procent, men det är oklart om det är den regulatoriska delen eller forskningsdelen som kommer ta den största smällen. En person jag pratade med trodde inte att US EPA skulle finnas kvar inom två år. Liknande situation finns även i andra organisationer.
Många jag pratade med verkade fortfarande tycka att situationen känns overklig. Hur kunde politiken ta den här vändningen? Oavsett vilka det är som röstat fram den nya administrationen så är det risk att åtgärderna bara ger kortsiktiga ekonomiska vinster.
Det finns studier som gjorts på hälsoeffekter av bly i dricksvatten som visar att det är de socialt utsatta grupperna i samhället som drabbas. Det vore rimligt att anta att samma gäller för PFAS, där de som inte kan installera egna PFAS-filter är de som kommer drabbas värst.
För mig blev det tydligt att det är svårt att etablera samarbeten i ett USA så starkt påverkat av politisk osäkerhet. Vi på IVL kan inte påverka besluten där, men vi kan definitivt bidra genom att stötta och samarbeta med de experter och forskare vars kunskap nu riskerar att begränsas. Och vi kan bidra till att hitta vägar att nå ut och göra nytta."
Vid frågor, kontakta:
Johan Strandberg, johan.strandberg@ivl.se, tel: 010-7886598